'

Nu är datumet bestämt, datumet då jag ska lämna ifrån mig världens bästa ponny (veckan efter påsklovet om besiktningen går vägen), Janicia, bara tanken gör mig yr. Jag kan skratta med kompisar och sedan helt plötsligt gör det så FRUKTANSVÄRT ont vid tinnarna. Det kommer upp en bild i huvet, jag ser in i Janicias mörka ögon och sedan suddas hon bort, bilden i huvudet spelas om och om igen, snabbare och snabbare, sen börjar Janicia prata och säger att jag har svikit henne. Och då tårarna är omöjliga att hålla tillbaka.

Janicia är min bästavän och en väldigt viktig familjemedlem, jag spenderar grymt mycket tid med henne och att tänka sig ett liv utan henne känns nästan lika hemskt som om ja, det är omöjligt att ens tänka sig ett liv utan henne...

Hon har en mule som är perfekt för tusentals av pussar, öron som lyssnar till varje ord jag säger, en man som är underbar att fläta sina fingrar i, en hals som fångar upp ens tårar och de ärliga ögonen. Det är bara några anledningar till varför jag älskar henne såå.

1 och ett halvt år har jag haft henne och för varje dag som går har jag fäst mig mer och mer vid henne.

Alla våra minnen vi har tillsammans kommer jag aldrig glömma, ALDRIG!

Men varför ska jag sälja henne om det nu tar imot så mycket?

1. Jag börjar bli för lång.

2. Jag vill träna, Jag vill tävla, och tillsammans så har vi lixom nått slutstationen och det känns inte som om vi skulle komma längre än hit, vi två tillsammans. Hon skulle må perfa med nån liten tjej som skulle vilja pyssla, rida ut, hoppa nån gång ibland och det är inte så jag vill.

3. Vi har varken råd eller tid med två ponnys

Jag har beslutat själv…. Med stöd av min käraste mamma.

Hjärnan går i högvarv. Nu ska vi både leta D-ponny samt förbereda att sälja min andra halva. Det blir väldigt mycket samtidigt. Men så är det……

Tur iaf att hon kommer till ett super hem...

I början kommer det kännas obeskrivligt svårt, men jag får kämpa på och efter ett tag har jag nog funnit mig med att Janicia inte längre tillhör mig.

Tårarna rinner......